"Minns att någonstans i andra-tredje klass (Vallgårds svenskspråkiga folkskola, Helsingfors) hade vi små nothäften. Vår lärare hette Selim Segerstam. Några år tidigare hade jag börjat läsa hyggligt, de båda tal- och skrivspråken; finska och svenska. Den relativt tidiga kontakten med att "man kan anteckna toner" samt det ganska friktionsfria närmandet till två helt olika språkgrupper, bidrog kanske till att när jag i elva-tolvårsåldern började tjata till mig en gitarr, var min infallsvinkel; jag ville helt frivilligt lära mig via noter.
Vid den tidpunkten var jag i Sverige, Halmstad, västkusten.
Min första gitarr var en postordergitarr med visionära kursbrev. Stränghöjden över greppbrädan var väl bitvis 1,5 cm. På något sätt lyckades jag lista ut lite mer (bara att stämma gitarren var ett elände) och försökte spela melodier ur de böcker jag kom åt. Ofta vanliga sångböcker, från pärm till pärm. Annars var jag för tiden ganska ordinärt populärmusikintresserad (1964-65ca). Under 1950talet i Helsingfors hade jag hört 78-varvare med bl a Les Paul och Arthur "Guitar Boogie" Smith. Alldeles i början av 1960talet hörde jag the Shadows live på ett nöjesfält.
I musikaffärernas skyltfönster hägrade naturligtvis en egen pastellfärgad elgitarr. I dryga mitten av sextiotalet blev det verklighet. Inledningsvis var en gammal radio ibland min gitarrförstärkare. Efter några års egenartade självstudier råkade jag 1969 svara på en annons i lokaltidningen, om att ett nystartat (dans) band sökte en gitarrist. (Vid den tiden jobbade jag i bokhandel, första jobbet efter skolan). Efter en inte alltför omfattande "audition" fick jag rollen som gitarrist. Därefter gick det som på räls, men vi spelade till dans. Efter premiären (nyårsafton 1969, Värnamo stadshotell) blev det ytterligare mer än 300 helkvällar med samma besättning, över sydvästra Sverige.
Någonstans 1972-73 svarade jag på ytterligare en tidningsannons. Den för mig då okände Gunnar Spjuth gav gitarrlektioner en gång i veckan, på Sannarpsskolan i Halmstad.
Han studerade vid den här tiden för Per-Olof Johnson i Malmö. För första gången hörde jag klassisk gitarr på nära håll. Det var en helt ny dimension. Hade visserligen några år tidigare köpt ett häfte med tjugotalet Fernando Sor etyder och någon del till Die Stunde der Gitarre, men började nu handgripligen få fatt i musikhistorian, speciellt förstås gitarrens. Började få insikt om hur avancerad notskriften var för instrumentet, sedan många generationer tillbaka. Min första gitarrlärare propagerade gärna för den mera avgasfria renässansmusiken eller modern 1900tals komposition.
Det fanns inga som helst konflikter för mig, allt var intressant. Däremot kom jag senare att i någon mån fastna i den mera robusta, sällan svårbegripliga 1800talsrepertoaren, där inte minst Mauro Giuliani blev min favorit, nästan som "personlig tränare", vilket förstås är att ta i. Det mesta han skrev har emellertid direkta och pålitliga kvaliteter som tekniska övningar, speciellt motorik och strängkontakt för högerhand. Det handlar om grundteknik i att spela med fingrarna på den sexsträngade gitarren, som på hans tid var ett relativt nytt instrument. En av mina teser är att övningar skall vara relativt lättillgängliga. Det beror mera på hur man tar sig an det, vilken effekten blir (Fråga din gymnastiklärare) Något år senare upptäckte jag hur nyttiga vanliga violinetyder kunde vara och att övningen också hade ett klart meditativt perspektiv. Det handlade inte bara om framtida prestationer. (Frågan är om det handlar om det överhuvudtaget)
Efter militärtjänstgöring på isbrytare och många vackra vyer norröver var jag tillbaka i Halmstad till hösten 1974. Vid den här tiden var det stor efterfrågan på notkunniga gitarrlärare inte minst hos studieförbunden. Utan någon stor ansträngning fick jag jobb upp till fyra kvällar i veckan. På dagtid agerade jag chaufför hos ett litet åkeri som anlitades av Pressbyrån. Den kommunala musikskolan var vid den här tiden långtifrån så välutvecklad som idag. Kvällsjobbet hos studieförbundet var förhållandevis välavlönat och man hade fortfarande en särskild semesterersättning.
1975 åkte jag till Helsingfors med lite sparade pengar, stannade omkring ett år. Bedömde att arbetsmöjligheterna trots allt var fler i Sverige. Det blev Malmö, där jag nästan omgående fick jobb på posten. Samtidigt började jag bygga upp en kursverksamhet hos Studiefrämjandet. Efterfrågan på akustisk gitarr var fortfarande stor. En ganska harmonisk period som varade i ca 5 år. En tid bodde jag i Malmö granne med gitarristen Morgan Svanberg, som förutom att han var vältränad klassisk gitarrist, hade en märklig förmåga att göra "porträttlika" röstimitationer av både Elvis och Beatles till ett för ändamålet perfekt gitarrkomp. Vi kom att spela en del gitarrduetter tillsammans och gjorde minst ett dussin konserter i sydsvenska kyrkor 1978.
Tidigare i Halmstad hade jag botaniserat relativt mycket i gitarrduorepertoaren med Leif Bengtsson, som väl på sjuttiotalet besökte varje sommarkurs anordnad av bland annat SGLS (Svenska gitarr- och lutasällskapet). Det föll sig ganska naturligt att börja spela med honom igen i slutet av sjuttiotalet. Kontakten med Halmstad var långtifrån bruten; på olika vägar stärktes snarare kontakten dit igen, även om jag trivdes bra i Skåne. Åren 1979-81 fortsatte jag och Leif spåret med kyrkspelningar under sommaren. I regel bodde vi på vandrarhem under turnerandet, för att vara ganska billiga för arrangören. Det hände att vi satt på varsin stubbe i skogen och värmde upp med glasskletiga fingrar. Minst en gång stod vi och bytte om under tidspress vid en trång avgasig parkeringsficka vid landsvägen för att sedan åka direkt till framträdandet inför publik.
Under 1980talet blev jag inblandad i en mängd musikrelaterade projekt, mer eller mindre välbetalda. Därav kan nämnas ett par års engagemang i en Halmstadbaserad gitarrförening; "Apoyando". Detta var ett tag före dagens digitala kommunikationsmöjligheter. Den till någon del kontroversiella årsskriften knackade jag själv ner, varje bokstav, med en begagnad skrivmaskin. Den väckte onekligen en del uppmärksamhet, vi fick inför tredje numret (som aldrig hann utges) ett positivt hållet brev av John W Duarte, som nämnde bl a skriften. Föreningsgrunden lades till stor del av Bo Strömberg, välkänd pedagog och läromedelsförfattare.
Föreningen expanderade i raketfart och mängder av konserter på olika nivåer anordnades bl a på Stadsgalleriet. Halmstad besöktes av klassiska gitarrister som aldrig förr. Min bild av det är att föreningen hade i sin dåvarande lokala form inte personella eller ekonomiska resurser att i längden klara av intresset utifrån. Flera styrelsemedlemmar var t ex unga och på väg någonannanstans i livet. Det fanns många praktiska frågetecken när det gällde kontinuiteten.
Däremot,vid den här tiden och åren därefter var också den dåvarande kommunala musikskolan i Halmstad i ett viktigt utvecklingsskede, under ledning av d v rektorn Kai-Åke Nilsson. Inte minst var det viktigt att övertyga politiker och andra beslutsfattare om att musikskolan kommit för att stanna. Nya fundament lades av Bo Strömberg till en mer organiserad gitarrundervisning. Han startade upp en även utomlands uppmärksammad gitarrorkester och initierade nya besök av utländska pedagoger och gitarrister långt efter föreningens upplösning.
Jag smygtränade elbas några år i "Attan jazz band", framdrivet av entusiasten Sven Kjellberg som varje vecka bjöd in gästmusiker; vanligen blåsare, vokalister eller pianister. Många initierade gehörsmusiker i det äldre jazzidiomet tittade in, med lång erfarenhet av dans- och restaurangband. (Projektet fortsatte sedan i alla år, där det fortgår ännu idag, under nytt namn: "BoogieBluesBand", i en restaurang i Vilshärad). Under första delen av 1980talet var jag också involverad i flera amatörteaterprojekt. I den vevan bad Peter Wahlbeck mig en dag, som dagens goda gärning, att få hjälpa mig att flytta, en hel dag. En fin insats.
I slutet av åttiotalet, fick jag möjligheten att studera (i huvudsak analog) ljudteknik i Fjugesta, utanför Örebro.Inte minst minns jag engagemanget och kunnigheten hos Åke Eldsäter. Han hade förflutet bland annat som basist i Ola and the Janglers och tidigt på nära håll, skådat embryot till den moderna svenska musikindustrin. En tid efter studierna bar det vidare till Västerås. En kort tid jobbade jag på ett bokbinderi, innan jag genom en lyckträff i timing fick projektanställning hos Musik i Västmanland, som en typ av scentekniker.
Det handlade mycket om turnee´r i länet och jag träffade mängder av mer eller mindre kända musiker och artister under perioden, långt fler än jag händelsevis haft nöjet att spela med. T ex var jag iväg på ett par dussin föreställningar (dag som kväll) med Kjell Öhman och Titti Sjöblom. Inte glömmer jag heller Bröderna Slut. Vidare var det också månadsturer med d v Musik Direkt vinnarna Vocal Eyes (med bl a Malena Erman) , JanOlof Andersson, Little Gerhard, Svante Thuresson, Owe Engström (som jag tidigare mest kände till som den "rockande operasångaren) - samt förstås lokala förmågor eller kraftfulla ackompanjatörer från Musik i Västmanland.
Föreställningar utanför det ordinarie månadsschemat förekom också; det var en ära för mig när Lars Erstrand gav sig tid att fråga mig; "Tjena Micke, hur går det med spelandet?!" samtidigt som Svend Asmussen stod bredvid. Det var liksom aldrig aktuellt att spela med dessa män, men det har förstås fastnat i minnet. Liksom det när jag en annangång( efter att ha frågat trumslagaren Gus Dahlberg om lov), i pausen bad Rune Gustafsson ändra något lite på sin gitarrförstärkare, helt enkelt för att akustiken var knepig längre bak i lokalen. Ur mitt perspektiv ett lite vågat nummer.Eftersom jag sedan länge hade flera vinylplattor med Rune G hade jag emellertid bra alibi och aning om vad som gällde.
Visst, lokalerna där musikerna spelar har ofta mycket övrigt att önska. I och med den "digitala revolutionen" har också skapats nya skikt av kräsna och bortskämda lyssnare som vill ha superb ljudkvalitet i alla lägen. Mer än en gång har jag läst recensioner om konserter med världsstjärnor där recensenten konstaterat att ljudet inte varit bra. Ibland är det väldigt lättförklarligt. Konserter i diverse allroundhallar som duger både till kattutställningar och ishockey är ofta ljudmässigt dömda att misslyckas. Vägg- och golvkontruktioner är hur viktiga som helst. Vinklar och material i omgivningen blir en del av instrumentet.
De värsta ställena jag själv spelat på, har varit utomhus, utan väggar och annat golv än asfalt eller gatsten. Då nylonsträngat, det hörs knappt. En gång satt jag på en liten campingstol utanför ingången till Domus i Västerås. Vad man ser då, är en massa ben som går förbi. Ibland landar några mynt i lådan.
I början av 1990talet vistades jag närmare ett år i Ångermanland, mellan Kramfors och Sollefteå. Studerade folkbildning vid Hola folkhögskola, i kursen ingick bland annat kontakter med Estland (Haapsalu). Min tanke med studierna var annars att stärka min ställning vid jobbsökeri hos t ex studieförbunden, vars verksamhet redan var mig välbekant. Det visade sig bli ganska annorlunda. Beroende på en mängd olika faktorer utvecklades det svenska samhället alltmer i konfliktladdad riktning; svagare ekonomi, inte minst inom subventionerade kulturområden. Begrepp som nedskärningar eller om- organisation blev allt vanligare.
Dessutom tenderade en ny generation göra inträde. Om man som i mitt fall, "saknade rätt utbildning", var i fel ålder och inte sett till att hos parkera hos arbetsgivaren i tid, delade jag detta öde med en mängd generationskamrater, även inom helt andra yrkesområden.------------------------------------------
Under senare delen av 1990talet fortsatte jag gärna med två av mina favoritaktiviteter: arrangering och inspelningar. Den nya digitala teknologin började imponera alltmer.
Min första CD-spelare, 400kr, från Pantbanken, skaffade jag visserligen så sent som 1998! Ungefär tjugofemår tidigare hade slitit ut en Philips rullbandspelare, som möjliggjorde s k "trickinspelningar". Bl a första satsen i Eine kleine nachtmusik, med fyra elgitarrer, bandeko och fuzz). Många av mina inspelningar har skett i "forskningssyfte" snarare än i någon sorts ambition att göra något för omedelbar ekonomisk vinning.
Så har det också varit med arrangerandet( eller re-arrangerandet), vilket intresserat mig framför allt för en-två akustiska gitarrer.
En enkel (Citroen) CV
1970-73 Dansorkester, mer än 300 helkvällar 1974-75 Studiefrämjandet Halmstad (gitarrcirkelledare) ht-74 60studietimmar, vt-75 160studietimmar1976 Hylte musikskola tre veckors heltidsvik Studiefrämjandet Malmö 1977-78 200studietimmar, 1978-79 294studietimmar, 1979-80 392studietimmar, 1980-81 350studietimmar 1978ht Dalby 4 vtr 1978-81 Gitarrduo, sommarturne´r. Bl a Vadstena 2ggr. 1979 fler än trettio entimmeskonserter vt1982-vt1987 (tio terminer) Kommunala musikskolan Halmstad. Ett fast antal timmar per termin, som mest 11 vtr.Därutöver tillkom tillfälliga uvt. 1982-86 ABF södra Halland. Gitarr och ensemblecirklar, bl a kring temat "folkmusik i olika länder" 1983-85 ca KV Halmstad./ 1985-86 TBV Halmstad 1989-90 Musik i Västmanland. Scentekniker, bl a sjumånadsturne´r i länet med många riksbekanta musiker och artister.Musikskolan Västerås vikariat1994-97 NBV Halmstad verksamhet bl a på I 16 och kriminalvårdsanstalten1994-97 TBV Halmstad 1999vt Kulturskolan Halmstad ca 90% av hel tjänst, elgitarr, -bas, ensemble1999-00 Kulturskolan Laholm tillfälliga vikariat.2003-05 Studieförbundet Vuxenskolan (Halmstad) Laholm, Hylte, OskarströmAnnan musikrelaterad verksamhet under perioden 1980-1989caMusik- och ljudeffekter till amatörteateruppsättningar i Halmstad ("Spöksonaten", "Woyzek", "Den lärde och hans dotter", diktcollage "Krig och fred"). Gitarrist i ungersk/jugoslavisk dans- och festorkester (2-3år). Spelade med chilenska invandrarmusiker (ca 2år), bl a "indianmusik". Spelade med trubaduren Jose Barba (fr.Spanien), bl a flera ggr i Stockholm (vår första spelning tillsammans inför publik var i direktsänd SVT). Ett antal närradioprogram, bl a med Leif Isebring, språkliga improvisationer över temat "All världens folkmusik". Medarbetare i boken, kapitlet om historia i "Spela elgitarr", samt modell för de tecknade händerna (Alvaro Pinto, bokförlaget Spektra). Elbasist i några år med "Attan Jazz band". Med som en av gitarristerna i speciella orkestern till Halmstadkören Collegium Musicums Greklandsturne´.
